Susannas blogg

Lek som återhämtning och utveckling

23 februari 2026

Lekens potential

Lek och lekfullhet är en förutsättning för barns inlärning och en grundläggande del i barns välmående. Forskning visar att lekfullhet är viktigt för välmåendet även för vuxna, men för barn är det en möjlighet att på ett mer automatiskt och integrerat sätt lära sig de livsviktiga språkliga, känslomässiga och sociala färdigheterna. Men vad behöver vi egentligen förstå av barns behov och lek för att främja utveckling genom lek?

All lek börjar på en sensoriskt utforskande leknivå. Spädbarn utforskar sin omgivning med hjälp av sinnena. De smakar på klossarna innan de börjar bygga med dem (funktionell lek) och snart förvandlas klossarna kanske till telefoner i en låtsaslek.

Den sensoriska leken är som en trygg bas att kunna återkomma till för återhämtning. Att titta och känna på vatten eller att dansa kravlös dans är exempel på en sådan typ av lek. Ibland behövs repetition och sinneslek, ibland behövs hjälp att komma vidare i leken eller kanske att komma in eller ut ur lek. I låtsaslek får barn öva på att på ett lekfullt och ofarligt sätt känna och tolka och förstå händelser, de får öva på regleringsstrategier och på social kommunikation och att tänka sig in i andras perspektiv. 

Hur skapar vi leksituationer som blir utvecklande för var och en i en barngrupp? Som vuxna omsorgspersoner kan vi stödja leken mellan små barn genom att skapa intresse för nya material, kompisar och lekar, framförallt för de barn som finns i varje barngrupp, som har lite svårare att växla spår och därför behöver vårt aktiva stöd att utvecklas i lekfärdigheterna. Under de första åren i livet är den språkliga, sociala och känslomässiga utvecklingspotentialen stor och lärmiljön har därmed en potential att ge nya livsviktiga erfarenheter av lek. Vi kan också stödja barns lek tillsammans genom att delta aktivt och fungera som en brygga mellan olika barn som leker tillsammans, där barnen kanske leker på olika leknivå och därmed har lite svårare att mötas. 

Vill du höra mer om lekens potential för att främja barns känslomässiga och sociala utveckling? Hör av dig <3 

13-åringar i fängelse

2 februari 2026

Tonårsutveckling

1993 var ett av de längsta och sämsta åren i mitt liv. De gamla vännerna gled plötsligt och oväntat bort. Jag började tvivla på mig själv och blev osäker i det sociala samspelet, drog mig undan, började känna utanförskap och ensamhet och utvecklade alltfler psykiska besvär. När jag ser tillbaka på det året tänker jag på hur skört allting var då, i övergången mellan barndomen och tonårstiden. Jag minns klassläraren som såg mig och bekräftade mig, trots att jag hade dragit mig in i mitt skal och inte alls signalerade till omvärlden hur jag egentligen mådde. Jag minns att den stora räddningen kom ungefär ett år senare, när jag fick tre nya nära vänner, som jag kunde lita på, vara mig själv med och börja öppna upp mig för. 

Tanken har slagit mig många gånger. Vad hade hänt om jag inte träffat de nya vännerna? Vad hade hänt om ingen hade förstått min tystnad? Om åren hade fortsatt på samma sätt som i sjuan?

Tonåringar strävar efter självständighet och börjar rikta sig ut från familjen. Vad händer om det inte finns något där? Inga vänner? Ingen förening eller aktivitet? Inga andra vuxna som tonåringen kan lita på? Familjen kan i tonåren oftast inte längre kompensera lika bra för t.ex. avsaknaden av vänner och kanske blir tonåringen sittande själv på rummet? Eller uppfångad av fel person?

Tonårstiden är en skör tid när de sociala, känslomässiga och kognitiva färdigheterna utvecklas i olika takt. Tonåringars färdigheter kan verka väldigt ojämna och starka känslor är vanliga, vilket kan bli en riskfaktor, om inte omgivningen kan stötta på ett bra sätt. Det är också vanligt med mer risktagande i tonåren och för dem som kanske redan har svårt att bromsa impulser kan det leda till riktigt knepiga situationer. I tonårstiden sker omstruktureringar i hjärnan som gör den här tiden till en tid med enorm utvecklingspotential, men den kräver samtidigt ett särskilt hållande och en lyhördhet från omgivningen. Ju fler individuella riskfaktorer hos tonåringen, desto fler friskfaktorer måste omgivningen kompensera med.

Är det utvecklingsmässigt rimligt att sätta trettonåringar i fängelse? Nej. Det är en desperat, kortsiktig och vansinnig lösning på ett mycket större samhällsproblem. 

Den livsviktiga kontakten

30 januari 2026

Autism och känsloreglering

Denna vecka har det varit fullt upp för mig! Jag har hållit i föreläsningar både om autistisk utveckling och om känsloreglering. Väldigt roligt att föreläsa tillsammans med en anhörig som har Aspergerdiagnos. Vår föreläsning är upplagt som ett samtal mellan oss där vi väver in teori, personliga exempel och konkreta tips och tydliggör behoven bakom de autistiska uttrycken och samtalar om vilka anpassningar i omsorg och miljö som kan göra stor skillnad för barn med autism. Hur kan vi förstå "inflexibiliteten" på ett annat sätt? Varför är behovet av igenkänning så stort hos barn och unga med autism. Hur kan vi skapa kontakt som blir meningsfull och utvecklande? Hur hjälper vi ett barn att utvecklas utifrån dess specifika förutsättningar. Hur kan vi arbeta med kravkänslighet och meltdowns? Vilka intryck tar energi för barnet och vilka intryck ger energi? Föreläsningen riktar sig till alla som arbetar med barn och unga med autism, autistiska drag, HSP eller PDA. Sagt om föreläsningen:

"Väldigt bra med varvningen av teori och samtal mellan er.... bra med konkreta tips... fint att ni vävde in personliga berättelser"

Föreläsningen om känsloreglering höll jag denna gång i samband med en workshop i DansaKänsla- metoden, som jag har tagit fram tillsammans med danspedagogerna i Kolko Kollektivkompaniet. Små barn utvecklar sina språkliga, känslomässiga och sociala färdigheter i samspelet med vuxna och den första tiden är särskilt viktig, eftersom hjärnans utvecklingspotential är så stor då. I metoden arbetar vi för att stärka barns icke-verbala känslomässiga färdigheter från start och vi arbetar via utforskande lek. För att bli en tillitsfull vuxen som får hjälpa till med känsloreglering behöver vi dock få en genuin kontakt med barnet först. Hur gör vi när detta inte riktigt fungerar? Hur skapar vi kontakt med barnet som springer runt och är speedad och flackar med blicken? Hur skapar vi kontakt med ett barn på förskolan som helst vill dra sig undan? Hur kan vi vässa vår nyfikenhet och våra omsorgsfärdigheter och bli det stöd som får vägleda barnet till en ökad förståelse och reflektion kring sig själv och så småningom även kring andra? Goda färdigheter i känsloreglering är en skyddsfaktor avseende psykisk hälsa och vi kan vara de omsorgspersoner som barnet behöver för att tillägna sig så goda färdigheter som möjligt. Föreläsningen riktar sig till alla som arbetar med barn i förskoleålder. Sagt om föreläsningen:

"Jag tar med mig hur viktigt det är att fortsätta lyfta ämnet inte "bara" till pedagogerna ute i verksamheten, utan att vi också behöver ge plats för diskussion och fördjupning i ledningsgrupp. Vetskapen om att det vi kan/bör göra idag ger positiva effekter på sikt. Att vara ihärdig. Inte ge upp. Skillnad för barn här och nu och också samhälleliga vinster ur ett globalt perspektiv. Tyckte mycket om de bilder som presenterades. Sanna förklarade tydligt, kunnigt och engagerat. Så fint också att tankar och reflektioner i gruppen gavs plats under föreläsningens gång."

Neuronormativitet eller neurodiversitet

17 januari 2026

Skolan och barns utveckling

Som ni förstår så ömmar mitt hjärta lite extra för alla de som inte får det de behöver under uppväxtåren. Många gånger när barn inte får det de behöver, finns det endast goda intentioner i omgivningen. För att ett barn ska få det hen behöver krävs det att omgivningen kan möta det enskilda barnets behov tillräckligt bra, tillräckligt ofta. Ofta är det lätt att både förstå och möta barnets behov. En del barn snappar upp mycket själva och driver på sin egen utveckling. Kanske behövs då bara en trygg, lyhörd vuxen som håller i ramar och ger kramar vid behov. Ofta är det så med neurotypiska barn.

Ibland är det däremot inte så lätt att förstå vilka behov barnet har och även när vi kanske förstår behoven kan det vara svårt att få till de anpassningar som krävs, både i miljön och i omsorgen, för att möta barnets behov. Ofta är det så med neurodivergenta (ADHD, autism) barn. För alla barn har olika förutsättningar och utvecklas i olika takt, motoriskt, socialt, känslomässigt, kognitivt och språkligt. Och ju äldre barnen blir, desto mer hänger det på andra personer och platser som barnet vistas med och i. Som t.ex. i skolan.

"Barn med funktionsnedsättning är mindre tillfreds med livet, har sämre självskattad hälsa och oftare självrapporterade hälsobesvär än övriga barn. Skoltrivseln är något lägre och skolstressen mer utbredd bland barn med funktionsnedsättning än övriga barn. Det är vanligare att barn med funktionsnedsättning mobbas." (Folkhälsomyndigheten, 2022)

I mina ögon verkar skolan ofta vara utformad efter de barn som lär sig snabbt och enkelt, som har lättreglerade temperament, är bra på att vänta, inte är särskilt sensoriskt känsliga, har social motivation och sociala färdigheter, är flexibla och klarar nya situationer utan att reagera nämnvärt, kan sitta på sin stol i 50 minuter utan paus, äter skolmaten, kan lösa konflikter etc. Det är egentligen inte så konstigt eftersom skolan, liksom samhället i stort, är anpassat efter hur de flesta fungerar, efter normen. Men det är problematiskt.

Ett neurodivergent barn klarar kanske inte kraven vid alla övergångar, ljudnivån i matsalen, förändringar i personalen eller de outtalade reglerna i det sociala samspelet på rasten. Det blir en mer ansträngande miljö att vara i för ett neurodivergent barn än för ett neurotypiskt barn. Icke-normativa personer utsätts dessutom oftare för kränkningar, vilket leder till ytterligare stress.

Vi skulle aldrig skicka in en 8-åring till fysiken i årskurs 7 och räkna med att det löser sig, men dagligen skickar vi ut den autistiska 8-åringen till den ostrukturerade leken på skolgården och hoppas att det ska gå väl. Eftersom de flesta 8-åringar klarar det.

Så hur går vi från normativitet till neurodiversitet? Hur gör vi för att inte glömma de barn som befinner sig i ytterkanterna av normalfördelningen? Hur skapar vi en skolmiljö där alla barn, oavsett var de är i sin känslomässiga, sociala, språkliga, kognitiva och motoriska utveckling, får plats? Vilken omsorg och vilken omgivning behöver neurodivergenta barn egentligen? Vill du höra mer om detta i en föreläsning? Kontakta mig på kontakt@susannalundstrom.se

Ps. Ser ni vad bilden föreställer/illustrerar?

Podd-debut

11 januari 2026

Är tärningen kastad?

Jag har gjort debut som podd-gäst hos bästa Annika som gör ett enormt jobb i podcasten Vinhaggorna 2.0 vad gäller att belysa dysfunktionaliteten i olika fundamentalt kristna miljöer. I avsnitten Demonbonanza 2 och Demonbonanza 3 pratar vi om hur utvecklingen under barn- och ungdomsåren kan påverkas negativt av att växa upp i denna typ av miljö, som självklart och tyvärr även finns i många helt andra sammanhang och organisationer. Vi är också inne och nosar på ledarskapet i sådana sammanhang och det skadliga i att som barn inte få ifrågasätta eller undra över olika beslut och idéer. I samtalet diskuterar vi hur identitetsutvecklingen kan hämmas och hur tilliten till både sig själv och andra kan rubbas i en miljö som försummar de känslomässiga och ibland även praktiska behoven hos barn och unga. Vi pratar även om psykologisk behandling vs själavård. Lyssna gärna på avsnitten och skriv till mig vad du tänker!

Har du som läser detta erfarenheter av växa upp i en dysfunktionell miljö och upplever du än idag ett psykiskt lidande med anledning av din uppväxt? Det finns hjälp att få och förändring är möjlig genom psykologisk behandling. Ju förr du får stöd, desto bättre. Hör av dig till mig om du vill boka ett första samtal, digitalt eller irl i Stockholm!

Första blogginlägget!

6 januari 2026

Att få möjlighet att blomstra

Vad behöver barn och unga från sin omgivning för att utvecklas på bästa sätt? Och vad händer när miljön inte lyckas möta upp de individuella behoven? Hur skapar vi miljöer som inkluderar ALLA barn och som arbetar systematiskt med barns känslomässiga och sociala utveckling utifrån individuella förutsättningar? 

Den första tiden i livet är hjärnan som mest påverkbar och faktorer i omgivningen är särskilt viktiga för utvecklingen av känslomässiga och sociala färdigheter, som i sin tur är avgörande för det psykiska välbefinnandet. När ett litet barn behöver anpassa sig för mycket efter den yttre miljön kan de känslomässiga och sociala färdigheterna komma på efterkälken. Enligt WHO behöver små barn få vara i en trygg miljö där de får stöd att utveckla och bibehålla relationer, stöd att reglera känslor och möjlighet att få ägna sig åt lek och nyfiket utforskande. I en miljö som upplevs otrygg börjar fokus alltför tidigt handla om omgivningens behov och i en sådan miljö finns det en risk att det blir svårare att utveckla en förmåga att upptäcka, förstå och möta sina egna behov. Små barn har ännu inte utvecklat de kognitiva färdigheter som behövs för att hjälpa sig själva att bli lugna eller att kunna reflektera kring olika upplevelser och situationer. De behöver vårt stöd att sätta ord på upplevelser, behov och känslor såsom hunger, spändhet, rastlöshet, rädsla, ledsamhet, sensorisk känslighet, stress och intresse. När vi så småningom börjar förstå oss själva blir det allteftersom också lättare att förstå och kunna reflektera kring andras upplevelser, vilket är till stor hjälp i livet. Barn utvecklas dock i olika takt och för en del barn behövs ett ännu mer genomtänkt stöd i omsorgen och i miljön. Om ett barn t.ex. har svårt att upptäcka kroppens inre signaler pga. att det yttre bruset i miljön överskuggar dessa, eller om det är svårt att på egen hand växla strategi, behöver de vuxna omsorgspersonerna kanske både minska intrycken i miljön samt vägleda och leka fram nya strategier tillsammans.  

Omsorg, utveckling och lärande hänger tätt samman och det är hög tid att börja arbeta mer systematiskt och strukturerat med de känslomässiga och de sociala färdigheterna i förskolan, i skolan och i alla miljöer som arbetar med barn. Preventionsarbetet startar i förskolan (eller egentligen ännu tidigare)! Varmt välkommen att kontakta mig om du vill höra mer om vilket stöd barn behöver för att utveckla sina känslomässiga och sociala färdigheter.